Högst upp på aftonbladets onlinebilaga idag. Världens äldsta mamma. Omkari Panwar, 70 år och nybliven tvillingmamma. Jag reagerar på sådant här varenda gång det dyker upp, vilket dessutom är alldeles för ofta. Hur tänker de föräldrarna? Ett par på 70 respektive 77 år, bestämmer sig för att skaffa en liten sladdis. Anledningen, de ville få en son som kunde bruka parets mark i framtiden. Egotrippat? Yes! Med största sannolikhet kommer dessa barn inte ens komma upp i skolåldern innan deras föräldrar avlider. Små barn ska inte behöva uppleva att deras föräldrar försvinner. Inte om det går att undvika. I det här fallet går det att undvika, man skaffar inte barn när man är pensionerad sedan många år. Det är sjukt. Och att sedan skaffa ett barn av den anledningen att de vill ha en son (viktigt) som kan bruka deras mark? Det är, om möjligt, ännu sjukare. Tänk om de hade fått två döttrar? Vad hade hänt då? Tänk om sonen inte vill bli bonde i norra Indien? Han kanske vill flytta till New Delhi och driva en egen advokatbyrå? Ur den synvinkeln så kanske det är ett lyckokast att föräldrarna är såpass gamla så att de knappast lär uppleva sonens vuxenliv. Han kan med andra ord bli advokat utan att göra sina föräldrar besvikna. Skönt, för honom.