Japp, givetvis. Allting kan inte vara hur himla bra som helst, sådan tur har ingen, och allra minst jag. P fick ju äntligen ett jobb, efter att ha jobbat hos H (mycket speciell arbetsgivare, minst sagt). Norge, veckopendling och nattjobb. Låter inte speciellt kul, men ändock, ett fast jobb med lön. Herregud, att ha en säker inkomst varje månad? Kändes nästintill surrealistiskt, men fruktansvärt trevligt. Tänk att veta vilket datum det kommer in pengar på kontot, och till och med veta hur stor summan blir! Hur kan något som borde vara så självklart kännas så lyxigt?

Nästa grej, lägenhet. Jag vantrivs helt enormt i våran nuvarande lägenhet. Den är för liten, den skulle behöva en riktig make-over och grannarna är mer eller mindre idioter. Vissa undantag finns, men på det hela stora så har vi inga trevliga grannar alls. Har letat lägenhet i jag vet inte hur länge, ett halvår kanske? Bor man i en storstad är det inte länge. Bor man i Sunne så är det en betydligt längre tid. Har kollat fastighetsbyråerna här omkring minst sjutton gånger om dagen de senaste månaderna, utan framgång. Förän i torsdags! En helt perfekt trea, rätt läge, stor balkong och bra bostadsrättsförening. Vill ha! Efter att ha varit och kikat på lägenheten igår så blev inte ha-begäret mindre direkt... Visst, tapeterna och golven är inte alls i min smak. Men så svårt är det inte att tapetsera/måla om. Och klickgolv är en underbar uppfinnig!

För att knyta an inlägget till rubriken. To good to be true. Visst låter det underbart, kanon och perfekt? Ett nytt jobb, en inkomst, en underbar lägenhet som är som gjord för oss. Där tar det liksom stopp. Jag vet att P har varit ganska tveksam till jobbet, och det kan jag till viss del förstå. Men att det var så här illa trodde jag inte... Jobbigt att helt ändra sin dygnsrytm, och att inte få träffas lika ofta. Men det fanns ju fördelar också. Uppenbarligen inte tillräckligt många, fyra nätter funkade det, sedan var det kört. Tur att det finns så gott om jobb i Sunne.

Också lägenheten. Vi leder inte budgivningen längre, tyvärr. Men vi ska ha den lägenheten. Ska, ska, ska. Imorgon ska jag prata med banken igen, förhoppningsvis kan vi gå ännu lite högre. Jag. Vill. Ha. Den. Lägenheten. Punkt.

Har förövrigt pratat med jobbet också. Med största sannolikhet så börjar jag jobba om en vecka eller två. Tjoflöjt, vad jag ser fram emot det. Hade sett fram emot en lång mammaledighet, men går det inte så går det inte... Lägenheten känns viktigare just nu, inte för att jag inte älskar att vara hemma med Vilhelm, men ibland måste man tänka långsiktigt. Tyvärr.