Det har hänt så sjukt mycket det senaste året! Helt galet. För drygt ett år sedan hade jag precis flyttat hemifrån (jisses, känns som om det var minst 5-6 år sedan jag bodde hemma). Jag bodde själv med Milton (okej, på pappret själv. I praktiken med P.). Helt solo. Jobbade alldeles för mycket, festade så fort jag hade en kväll ledig och hade någon suddig vision om att börja plugga snarast. Sjuksköterska och 110% studentliv stod högst upp, främst för att slippa slavandet på Ica.

Så blev det inte. Nu, ett år senare så har väldigt mycket ändrats. Jag bor inte själv, varken på pappret eller i praktiken. Det finns en P (som visserligen fanns förra året också, men inte i samma utsträckning) att slåss om täcket, TV'n och utrymmet med. Det finns en Vilhelm, som är hur fin som helst. Det finns en Mini som är söt men stundtals mycket skräpig. Jag är mammaledig, och tro det eller ej, jag längtar tillbaka till jobbet. Till mitt skit-jobb, som jag aldrig trodde att jag skulle sakna. Det konstigaste av allt, vet ni vad det är?! Jag saknar skolan! Att alltid veta vad som låg framför en, vad som förväntades. Att alltid ha en hel hög kompisar, übersmarta naturister och finurliga teknister, inom ett par meters radie.

Det är inte så att jag inte trivs med mitt liv, för det gör jag. Men det är så totalt annorlunda nu, mot vad det var för något år sedan. Och mot vad jag trodde att det skulle bli, helt annorlunda. Och ibland saknar jag mitt gamla liv, när jag kunde vara mig själv alltid. När jag bara var solo, och kunde göra precis det som föll mig in. Kliva upp på morgonen, dricka lite vatten, slå på TV'n och lägga sig i sängen igen. Stressa hem från jobbet, studsa in och ur duschen, halsa ett par cider och komma hem i gryningen. Jag saknar det, får man det?